Motiveringen till priset ”Årets Lisebergsapplåd”, som delas ut till någon som gjort Sverige gladare, prickar väl ganska perfekt in Per Andersson. Utan tvekan en av de starkast lysande stjärnorna på den svenska komikerhimlen.
Det var i Mölndal det började, med uppträdanden hemma i radhuset i Balltorp. Första gången inför publik redan i femårsåldern. Roliga timmen i skolan var sedan en viktig plattform.
– Vi skrev sketcher, hejdlösa och knasiga men de gick hem som bara den. I sjuan gjorde jag en monolog om livet som boll. Även de tuffa killarna i 9:an garvade läppen av sig. Efter det var det ingen som bråkade med en. Då var man okej, även om vi nog ansågs som ganska konstiga och udda typer och det var vi ju också, säger Per och skrattar.
Han berättar om den egna teatergruppen, om olika konstellationer, om revyerna en gång om året under tio års tid. Den första när han bara var elva år.
– Vi kallade oss Humoristerna. Tänk vilken grej att ha tillgång till Teaterhuset, en riktig scen med bra ljud och ljus och kostymer och allt annat. Och för mig att under många år på 90-talet få medverka i Mölndalsrevyn. Vilken skola!
När insåg du att det skulle gå att försörja sig på humor?
– Det funderar jag fortfarande på och förundras. Det här är en dröm, det går ju inte, eller? Jag har i alla fall gjort väldigt mycket genom åren. Och har faktiskt levt på humor sedan jag var 19 år. Så visst, det verkar funka?
Per lyfter speciellt Galenskaparna och After Shaves enorma betydelse. Det började med ”Macken” när han var tio år. Det var som en humorbomb som slog ner. Han var nu fast i sin glada galenskap, tillsammans med sina kompisar.
– Vi var riktiga teaternördar. Hur ocoola som helst. När normala tonåringar skulle parta, tog vi i stället 4:an in till Göteborg bara för att se och uppleva Lorensbergsteatern där Galenskaparna höll till. Vi knallade runt och fantiserade, tänkte att vi själva en dag skulle få uppträda där.