Motiveringen till priset ”Årets Lisebergsapplåd”, som delas ut till någon som gjort Sverige gladare, prickar väl ganska perfekt in Per Andersson. Utan tvekan en av de starkast lysande stjärnorna på den svenska komikerhimlen.
Det var i Mölndal det började, med uppträdanden hemma i radhuset i Balltorp. Första gången inför publik redan i femårsåldern. Roliga timmen i skolan var sedan en viktig plattform.
– Vi skrev sketcher, hejdlösa och knasiga men de gick hem som bara den. I sjuan gjorde jag en monolog om livet som boll. Även de tuffa killarna i 9:an garvade läppen av sig. Efter det var det ingen som bråkade med en. Då var man okej, även om vi nog ansågs som ganska konstiga och udda typer och det var vi ju också, säger Per och skrattar.
Han berättar om den egna teatergruppen, om olika konstellationer, om revyerna en gång om året under tio års tid. Den första när han bara var elva år.
– Vi kallade oss Humoristerna. Tänk vilken grej att ha tillgång till Teaterhuset, en riktig scen med bra ljud och ljus och kostymer och allt annat. Och för mig att under många år på 90-talet få medverka i Mölndalsrevyn. Vilken skola!
När insåg du att det skulle gå att försörja sig på humor?
– Det funderar jag fortfarande på och förundras. Det här är en dröm, det går ju inte, eller? Jag har i alla fall gjort väldigt mycket genom åren. Och har faktiskt levt på humor sedan jag var 19 år. Så visst, det verkar funka?
Per lyfter speciellt Galenskaparna och After Shaves enorma betydelse. Det började med ”Macken” när han var tio år. Det var som en humorbomb som slog ner. Han var nu fast i sin glada galenskap, tillsammans med sina kompisar.
– Vi var riktiga teaternördar. Hur ocoola som helst. När normala tonåringar skulle parta, tog vi i stället 4:an in till Göteborg bara för att se och uppleva Lorensbergsteatern där Galenskaparna höll till. Vi knallade runt och fantiserade, tänkte att vi själva en dag skulle få uppträda där.
”Vi ansågs nog som ganska konstiga och udda typer och det var vi ju också.”
Och det är ju precis det som nu är på gång. Just nu är Per Andersson, den Mölndalsfostrade estradören, högaktuell med enmansshowen ”Räkhäst” på Lorensbergsteatern med premiär i januari.
– Att jag nu själv ska ha egen show på samma scen, där mina stora förebilder agerar och som de dessutom äger, är hur stort som helst. Det är som att allt knyts ihop. Det ska bli skitkul. Det blir en mäktig hyllning till fantasin, en orgie i galna infall. Jag lovar att överraska publiken, säger Per och skrattar.
Vad känner du när du hör ordet Mölndal?
– Jag blir skitglad. Det är hemma och känns fortfarande som min bas på något sätt, trots att jag nu bor i Stockholm. Så Mölndal har för alltid en stor plats i mitt hjärta. Jag är på besök så ofta jag kan. Det var där allting började och jag har fortfarande många av mina gamla kompisar här, vänner för livet. Även mina föräldrar. Mormor som är 100 år bor också i Mölndal.
Mölndals centrum har ju genomgått en jätteförvandling, vad tycker du om resultatet?
– Jag gillar utomhuscentrum och tänkte, ”det blir en katastrof med en galleria”. Men det blev faktiskt jäkligt mysigt. Gallerian är precis lagom. Så de har gjort ett riktigt bra jobb.
Måste man förresten bo i Stockholm när man jobbar i din bransch?
– Nja, det var väl bara så att jag alltid hade bott här. Och när vissa drog iväg, till London och andra ställen, så tänkte jag att jag provar Stockholm ett tag. Så får vi se om det funkar. Och det gör det ju.
– Men det är helt klart ett helt annat tjöt här nere, en härligt glad jargong med alla ordvitsar, snacket, alltid nära till skrattet. Det pågår hela tiden, med vem man än möter. Det är helt exceptionellt. Det finns inte i Stockholm. Men jag tjötar på ändå. Vill alltid bjuda på mig själv. Det är ett stort plus när jag står på scen. Och det är ju snart. O, vad jag längtar!